livetenligtcaroline

Jag gjorde något väldigt dumt igår, något som kommer förlänga - kanske rent av förstöra allt jag byggt upp redan - blockeringen mot hur jag känner. Det finns ingen utväg nu, jag måste tänka klart. Vad ska jag göra? Är det okej att känna såhär?

Det finns inget som krossat mig så brutalt som det som hände den dagen i maj. Och nu är jag tillbaka och nosar på samma sak. Hur kan jag vara så dum? Det finns ingen annan utväg, det finns inget mer. Det gjordes klart för månader sen. Men om det nu är så att jag drömmer om och om och om igen om det, är det inte rätt då - kan man ju tycka. Jag vet inte vad jag ska göra, jag är nere i det igen. Lika mycket som för två månader sen. Allt låg över mig som ett stort svart moln som regnade ner tårar över mitt ansikte. Jag klarar inte en vända till...

Trots att det gjorde så ont drömmer jag om det som var bra med det. Det var bra, var det inte? Men plötsligt - helt ur vad jag tyckte var ingenstans - fanns det inte mer. Jag kunde inte äta, inte sova, inte tänka, inte se på det... Mitt huvud säger mig fortfarande att det inte är är eller var värt det, alla tårar, blod och allt som gjorde ont. Mitt hjärta säger fortfarande att det är rätt, och mitt huvud försöker göra allt för att hjärtat ska ändra sig.

Detta funkade bra under augusti, men efter igår föll allt jag byggt upp. Hur mycket mitt huvud än försöker kan det inte göra något när solen går ner. Natten är en fröjd för mitt hjärta som ser allt det som det längtar efter. Allt det där, oh allt som var så vackert. När morgonen är här vaknar hjärtat i sorg över att vara så långt, långt borta igen och huvudet med ångest över att det kunde kännas så bra, det som var så smärtsamt.